Anna Ankas reaktionära charm

Det har varit en intensiv vecka för KD. Samma dag som Göran Hägglund på DN debatt vill utge sig för att värna om ”vanligt folk” (genom att hetsa mot den så kallade "radikala eliten" och dess degenererade konst) säger man sig vilja välkomna den ytterst vanliga lyxhemmafrun Anna Anka in i partiets famn. Bara för att strax efteråt förklara att fru Anka inte alls är välkommen in. Maken till illa genomtänkt mediastrategi får man nog leta länge efter.

Visst kan man raljera om det oerhört humoristiska i att öppet flirta med en kvinna som baserar sitt mediala genomslag på att uttrycka förakt för just det ”vanliga folk” man säger sig vilja företräda. Och visst kan man tycka att det är intressant att se hur KD:s desperata kamp för att klamra sig själva (och alliansen) kvar vid makten ökar i takt med att opinionssiffrorna blir allt dystrare. Eller för den delen se hur tydliga sprickorna inom KD är rörande vad partiets ideologi och tänkta väljarbas egentligen är. För som Emma Lilliestam konstaterar på Alliansfritt Sverige visar exemplet KD tydligt på den risk som profilerade småpartier tar när de ger sig in i koalitionsregeringar där de tvingas till eftergift på eftergift inom sina hjärtefrågor.

Men det mest intressanta är ändå den efterföljande debatten på ”debattarenan” Newsmill som följt på fru Ankas inlägg. Vad som gör det intressant är inte Anna Anka i sig, en sönderbotoxad och anorektisk lyxhustru, som anser det vara sin plikt att sexuellt tillfredställa sin man närhelst han så vill rymmer avsevärt mer tragik än fascination. Nej det intressanta är med den iver som konservativa debattörer kastar sig över fru Anka i syfte att rättfärdiga hemmafrun som kvinnoideal. Elise Claeson till exempel, lyfter fram Anna Anka som ”en fri kvinna” som till skillnad från de av staten och försäkringskassan förslavade svenska kvinnorna vågar lita på att hon tas om hand av sin man. I farten passar hon också på att propagera för återinförd sambeskattning och gnälla på ”den högjudda feministiska eliten” som fördömer alla de stackars kvinnor som ändå vill vara sådär osvenska och ta hand om hem och barn medan mannen i huset drar in pengarna.

Här låter Claeson och Göran Hägglund som ett eko av varandra. Vad den förra säger högt, tänker den senare i tysthet.

Den stora skillnaden är att Hägglund förstår att det inte är särskilt politiskt gångbart att prata om sambeskattning som en befrielse av kvinnan, så dåligt har vårt kollektiva minne ännu inte blivit. Även om kristdemokraterna egentligen vill se en återgång till ett samhälle präglat av fromma hemmafruar och gudfruktiga arbetande män är inte svenska folket i stort så pigga på att ge sin röst för att förverkliga den bilden. Cleason däremot, behöver inte bekymra sig om sådant som väljarstöd och mandatfördelning.

Att lyfta fram en kvinna från den yttersta överklassen, vars extrema livsstil och tillvaro ytterst är beroende av hennes förmåga att behaga sin man, som en förebild för svenska kvinnor är uppenbarligen ett projekt som får munnen att vattnas på de reaktionära. Från politiskt håll vågar man bara inte erkänna det, än.

Ingen pardans för Reclaim och Rosengård

Efter helgens något misslyckade Reclaim Rosengård finns följande att läsa på Arbetarens hemsida.

– Det är tråkigt att det har blivit en konfliktgrej av vad som var tänkt som en gatufest där alla skulle känna sig välkomna. Det beror nog mycket på den mediala utmålningen av arrangemanget

Om den mediala utmålningen av Reclaim-festen betonade risken för stenkastning, anlagda bränder, sönderslagna rutor och bråk med polisen så låg det väl inte särskilt långt från sanningen. Historiskt sett är det just detta som också blivit resultatet av de flesta Reclaim-fester som arrangerats.

Problemet med Reclaim-arrangörernas världsbild är att de benhårt håller fast vid uppfattningen att polisen är fascister vars närvaro i Rosengård enbart medför rasistiskt förtryck och hårdför repression riktad mot dess invånare. Riktigt så enkelt är det inte.

Tryggheten är lika viktig för invånarna i Rosengård som i andra delar i Malmö och om den pågående polisiära satsningen faktiskt bidrar till att minska nattliga bränder, stenkastning och skadegörelse, ja då upplever också de flesta i Rosengård att tryggheten ökar. Majoriteten av de boende blir inte godtyckligt gripna eller trakasserade av Polisen. Det är mot bakgrund av detta som gårdagens händelseförlopp måste ses.

Det är nämligen inte så konstigt att man i detta läge inte är särskilt sugen på att öppna sina armar för ett inflöde av aktivistungdomar, av vilka en majoritet inte är bosatta är Rosengård, vars närvaro historiskt sett alltid inneburit just anlagda bränder, skadegörelse och försök att provocera polisen.

Reclaim-arrangörerna har på sin blogg och på de affischer som tryckts upp i hårda ordalag uttalat sig om situationen i Rosengård och om vad de anser måste göras. Problemet verkar dock vara att de inte riktigt kollat om de boende i Rosengård håller med. Om inte annat för att första dagen på Ramadan känns som ett ganska ogenomtänkt val om man förväntat sig en bred uppslutning.

Att aktivt söka konfrontation med polisen, att inte intressera sig för en dialog och att som utomstående ta sig rätten att föra talan för de boende i Rosengård utan att själva ha någon egentlig förankring där är en rent utsagt korkad politisk strategi. Det skapar inte något stöd bland allmänheten och spelar batonghögern rakt i händerna.

Borgerliga krisåtgärder stavas skattesänkningar

Med tanke på att arbetslösheten förväntas överskrida 10% 2010 och budgetunderskottet växa till över 100 miljarder kr känns onekligen fortsatta skattesänkningar som en ganska spännande krisåtgärd.

Att skrika bort obekväma frågor

Det har varit intressant, skrämmande och häpnadsväckande att följa debatten som brutit ut efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet om illegal organhandel och/eller stöld i Israel. Problemet är dock som i alla infekterade debatter tenderar frågorna att flyta ihop så här följer ett försök att bena ut de olika delarna:

1. Kopplingen mellan Israel och illegal organhandel: Som Motbilder rapporterat om så har både NY Times och UNESCO uppmärksammat bristen på organdonatorer i Israel och hur denna situation främjat handel med mänskliga organ.

2. Att den israeliska armén stjäl organ från dödade palestinier: Den historia Boström referade till i sin artikel är inte ny utan publicerades i boken Inshallah redan 2001. Episoden i sig härrör sig från 90-talet och är således känd sedan tidigare. Att militären skulle systematiskt stjäla organ finns det dock inga konkreta bevis för. Donald Boström själv har heller inte påstått något sådant.

3. Att ovanstående påståenden är uttryck för antisemitism: Med tanke på att de tidigare två punkterna inte visat sig vara grundlösa finns det heller inget som i dem som kan tolkas som antisemitiskt. Snarare bör de ses som ifrågasättande av förhållanden inom det israeliska samhället. Att Israels nuvarande högerextrema regering gör allt för att stämpla påståendena som antisemitiska är inte särskilt förvånande. Dels ifrågasätter de den israeliska armén (den mest moraliska i världen enligt försvarsminister Ehud Barak), dels så knyter de an till klassiska antisemitiska myter (gå till vilken borgerlig ledarsida eller blogg för att få dem upprepade) vilket gör det lättare att dölja den verkliga frågan bakom en högljudd retorisk ridå.

4. Den svenska israelambassadörens syn på Aftonbladets artikel: Är allvarlig av två skäl. För det första därför att hon så tydligt och okritiskt tar parti för Israel. För det andra därför att hon indirekt ifrågasätter den svenska yttrande- och tryckfriheten. Flera kommentatorer har mycket riktigt jämfört reaktionen med den som följde på Jyllands-postens Muhammedkarikatyrer. I det senare fallet hördes brösttoner om att försvara yttrandefirheten, i det förra ropas det på censur.

Sammanfattningsvis kan man säga att debatten borde handla om 1. och 2. Men har kommit att främst kretsa kring 3. och 4.

Att sakfrågan hamnat i skymundan är beklagligt. Att svenska diplomater lägger sig platt för högerextremisterna i den israeliska regeringen är både sorgligt och skrämmande.

Dilbert om globalisering och solidaritetens gränser

Hur man lurar folk på 50 miljarder dollar

För den som följt nyheterna från USA den senaste månaden utöver all Obama-hype kanske känner igen namnet Bernard Madoff (uttalas Made-off). Han arresterades i december misstänkt för att i flera decennier drivit troligen världens största pyramidspel, maskerat till investmentbolag. Madoff tros ha försnillat uppemot 50 miljarder dollar för sina klienter.

Madoff odlade medvetet under många år sitt rykte och sina kontakter i de exklusiva kretsarna på USA:s östkust. Hans investmentbolag påstod sig genom komplicerade options- och derivatinstrument alltid visa upp vinster, oberoende av utvecklingen på börsen. Han förlitade sig på att hans kontakter i de superrika kretsarna skulle föra hans namn vidare till andra superrika som inte kunde motså de till synes bergsäkra vinsterna på sitt investerade kapital. På så sätt garanterade han sig under lång tid ett ständigt inflöde av nytt kapital. Vilket var av central betydelse för att få bluffen att fungera.

Kanske kunde Madoff ha klarat sig undan med sitt upplägg om inte krisen på de finansiella marknaderna och bankkonkurserna under hösten 2008 skapat ett starkt tryck bland hans investerare att få tillgång till sitt investerade kaptial. Detta satte hela Madoffs system i gungning och i december 2008 erkände han för sina söner att hans finansiella imperium var en bluff.

Upplägget Madoff använde sig av kallas på svenska för pyramidspel, även om en mer korrekt term är Ponzi-spel. Döpt efter Charles Ponzi som utvecklade upplägget på 1920-talet. Upplägget bygger på att den vinst som betalas ut till investerare finansieras av de summor som nya investerare bidrar med. Uppmuntrade av den vinst som deras ursprungliga investeringar tycks ha genererat fortsätter sedan de inblandade att pumpa in pengar i systemet, vilket finansierar nya utbetalningar och så vidare. Problemet är att spelet tenderar att kollapsa när investeringstakten minskar och möjligheterna att betala ut vinsterna försvinner. När sedan investerarna begär att få ta ut sitt investerade kapital finns det inte kvar, vilket avslöjar upplägget.

Vad som gjorde att Madoff lyckades klara sig så länge var hastigheten och nivån på utbetalningarna. Genom att erbjuda låga men stadiga avkastningar på det investerade kapitalet samt det klientel han eftersökte kunde Madoff hålla verksamheten igång under decennier.

Inte för att det inte fanns misstankar mot honom. 2005 publicerades en undersökning med titeln "Är världens största Hedgefond en bluff?" Många aktörer på de finansiella marknaderna var misstänksamma mot Madoff eftersom ingen lyckats upprepa hans koncept med konstant tillväxt oberoende av börskurserna. Men de valde ändå att göra affärer med honom eftersom de stadiga avkastningarna var allt för lockande.

Madoff illustrerar den logiska slutpunkten av oreglerad kapitalism och kravet på ständig tillväxt. 50 miljarder dollar är borta, tillhörande universitet, välgörenhetsorganisationer och småsparare. Sällan har väl det hyperkapitalistiska systemets oförmåga att skapa ett hållbart och välmående samhälle varit mer tydligt. Bakom den hyllade ytan Bernard Madoff upprätthöll. Filantropist, Wall-street gigant, finansgeni, dolde sig en bedragare som inte drog sig för att uppmuntra sin egen släkt att satsa pengar i sitt enorma luftslott.

Mer läsning:

The Madoff files: Bernie´s Billions i The Independent

Wikipedias artikel om Ponzispel

Obama avvecklar CIA:s hemliga fångläger

Barack Obama slösar uppenbarligen ingen tid på att distansiera sig från de mest kritiserade delarna av George W Bushs politik. Senast illustrerat idag genom beskedet att inte bara Guantanamo Bay ska stängas, utan hela CIA:s globala nätverk av hemliga fångläger. "The black sites" som de har blivit kända som.

I takt med att allt fler detaljer sipprar ut om CIA:s hemliga "rendition programme" börjar omfattningen av de hemliga fånglägren klarna. Klart är att både Polen och Rumänien upplåtit plats åt de hemliga förhörsanläggningarna. Likaså Bagrambasen i Afghanistan, liksom de amerikanska Camp Eagle i Bosnien och Camp Bondsteel i Kosovo. Utöver dessa tillkommer de fängelser i Egypten och Jordanien som upplåtits för ändamålet.

The black sites ursprung kan dateras tillbaka till de omedelbara erfterbörden av 11 september och invasionen av Afghanistan. Trycket från Bushadministrationen på framförallt CIA att spåra upp misstänkta al qaida medlemmar och ledare. Den 17 september 2001 skrev Bush under ett beslut som gav CIA rätten att etablera paramilitära grupper med syfte att spåra upp, tillfångata och döda misstänkta terrorister var som helst runt jorden.

Ett av de största problemen vid denna tidpunkt var att CIA inte hade någon etablerad expertis i förhörsmetodik. Vilket ledde till att verksamheten under dess inledningsskede var väldigt ad hoc-präglat. Pressade av framförallt vice president Dick Cheney vände man sig till sina arkiv för att lära av historien. Vad hade man använt sig av tidigare?

Svaret blev Phoenixprogrammet, vilket implementerades under Vietnamkriget och som har i efterhand beskrivits som ett staligt sanktionerat program för tortyr och avrättningar, en symbol för det amerikanska misslyckandet i Vietnam. I det uppskruvade läget efter 11 september förbisåg man den tidigare kritiken och tog åter till sig metodiken, med skillnaden att "kommunister" nu ersattes med "terrorister". Man vände sig också till andra med erkänd kompetens på området, exempelvis regimerna i Egypten och Saudiarabien, länder som återkommande kritiseras för systematisk fångtortyr och övergrepp.

Man anlitade också privata entreprenörer med så kallad expretis på området. Till exempel en grupp av före detta militärpsykologer som tränat amerikanska specialstyrkor att stå emot tortyr, med den enda skillnader att deras kunskap på området nu användes just för att utöva tortyr. Metodiken som utvecklades under Koreakriget innehöll bland annat skendrunkningar, så kallad waterboarding, sömnbrist, isolering, utsättande för extrema temperaturer och religiösa och sexuella kränkningar. Metoder vars användning bekräftats i flera vittnesmål från före detta fångar på Guantanamo och andra platser.

Från ett svenskt perspektiv aktualiserar detta beslut än mer den debatt som initierats av Eva Franchell kring den dåvarande socialdemokratiska regeringens beslut att utvisa två Egyptier på lösa grunder. Därmed aktivt bifalla det system av utomrättsliga kidnappningar och tortyr som Bushs krig mot terrorismen medfört. Vi väntar fortfarande på ett klargörande från Göran Persson och Thomas Bodström i denna fråga.

Dagens beslut att avveckla dessa fängelser är ett viktigt första steg, vars enda logiska slutpunkt måste vara åtal mot medlemmarna i Bushadministrationen för brott mot mänskligheten. Jag är dock skeptisk till om detta någonsin kommer att ske.

Vidare lästips:

SR Ekots samlade artiklar om Egypten-affären

Jane Meyers uttömmande artikel i New Yorker om The Black Sites

Chomsky, Gaza och krigsbrott

Samtidigt som Amnesty international och andra nu riktar anklagelser mot Israel för att ha begått krigsbrott i Gaza publicerar Noam Chomsky på ZNet en lång och mycket läsvärd artikel om Israel och invasionen av Gaza. Insiktsfull som alltid diskuterar Chomsky hur invasionen av Gaza är den senaste i raden av Israeliska straffexpeditioner mot angränsande länder och befolkningar, hur västvärlden under tystnad accepterar de brott som den israeliska staten begår och varför denna utveckling kommit till stånd.

Angående de ovan nämnda anklagelserna om krigsbrott säger Chomsky följande:

It is, however, a mistake to concentrate too much on Israel's gross violations of jus in bello, the laws designed to bar practices that are too savage. The invasion itself is a far more serious crime. And if Israel had inflicted the horrendous damage by bows and arrows, it would still be a criminal act of extreme depravity.

Aggression always has a pretext: in this case, that Israel's patience had "run out" in the face of Hamas rocket attacks, as Barak put it. The mantra that is endlessly repeated is that Israel has the right to use force to defend itself. The thesis is partially defensible. The rocketing is criminal, and it is true that a state has the right to defend itself against criminal attacks. But it does not follow that it has a right to defend itself by force. That goes far beyond any principle that we would or should accept.

Any resort to force carries a heavy burden of proof, and we have to ask whether it can be met in the case of Israel's effort to quell any resistance to its daily criminal actions in Gaza and in the West Bank, where they still continue relentlessly after more than 40 years.

Palestinian-American journalist Ali Abunimah observed that "There are no rockets launched at Israel from the West Bank, and yet Israel's extrajudicial killings, land theft, settler pogroms and kidnappings never stopped for a day during the truce.

Det finns mycket mer tänkvärt att läsa i artikeln. Klicka här för att läsa den i sin helhet.