CUF och analysförmågan

En sak jag alltid uppskattat med vänstern som rörelse är dess förmåga till analys av den rådande samhällsordningen. Just på grund av att man motsätter sig den rådande ordningen så som den manifesteras i kapitalismen, imperialismen, patriarkatet, borgerligheten och rasismen lägger man ned otroligt mycket tid och tankemöda på att analysera, tolka och förstå trender och utvecklingar i samhället. Omvärldsanalys är något av vänsterns paradgren.

Tyvärr kan inte samma vilja till analys och problemformulering sägas finnas inom högern. Detta blev återigen pinsamt uppenbart efter händelserna i Jönköping under 1 maj. Då Centerns Ungdomsförbund (CUF) utsattes för trakasserier av aktivister från Antifascistisk Aktion (AFA).

Låt oss från början konstatera att det råder yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i Sverige, och att jag inte försvarar AFA:s agerande eller anser det vara berättigat. Men när man konstaterat dessa två tämligen självklara punkter, torde en någorlunda samhälleligt intresserad person ställa sig frågan: Varför?

I synnerhet för CUF själva bör man ju tycka att en genomgripande utvärdering och analys av det bakomliggande händelseförloppet vore intressant att genomföra (exempelvis hur det kommer sig att just CUF och inte något av de andra borgerliga ungdomsförbunden utsätts för aktioner av AFA). Tyvärr blir man vid en genomläsning av CUF-medlemmarnas bloggar snabbt varse om att något sådant ansträngande tankearbete är man inte intresserade av, som följande urval av skarpsinniga analyser illustrerar (den sista är inte från CUF men är en riktig pärla i sammanhanget):

CUF:s ordförande Magnus Andersson

”Det finns krafter som inte tror på demokratin. Som inte tycker att människor ska få uttrycka sina åsikter fritt, utan risk för övergrepp, förtryck eller att utsättas för hot.

När jag var på Kuba och träffade demokratirörelsen för några veckor sen trodde jag inte att jag så snart skulle behöva stå upp och försvara demokratin på ett så märkbart sätt här hemma i Sverige.”

Hanna Wagenius CUF – Jämtland/Härjedalen

"Idag har vi CUF gått ett första majtåg för riktig solidaritet. Detta har tydligen uppfattats som oerhört provocerande av de människor som anser sig ha ensamrätt på både första maj och ordet solidaritet.

Själv kan jag inte riktigt förstå det. När vänstersidan snackar om att de står för frihet så brukar jag förklara varför de inte gör det (lika utfall för alla är nämligen inte det samma som att alla är fria, utan precis tvärt om). När vi förklarar vad solidaritet är så kräver de att vi sak vara tysta."

Murharrem Demirok (c) i Linköping:

”Jag har varit och lyssnat på talare som förklarat att det i Sverige finns demokratiföraktande terrorgrupper, med islamistiska förtecken, som söker demokratins skydd för att bedriva sin verksamhet. Har aldrig tänkt på att denna strategi helt och hållet anammats av vänsterfascistiska grupper.”

Vänsterfascister alltså. Där slutar den centerpartistiska slutledningsförmågan. Ingenting om kopplingen (c) krav på ungdomsavtal – osynliga partiet – AFA, i valrörelsen 2006. Ingenting heller angående en före detta förbundsordförande som vill ordna PR-galor för Israel. Inget försök att se händelseutvecklingen i ett sammanhang. Med en sådan analys av verkligheten kanske man inte borde bli förvånad över vilka slutsatser som dras.

Kapitalet och patriarkatet, ett biologiskt bekräftat samband

På vilket annat sätt kan man tolka den här artikeln?

Alltid lika skönt när media tar sitt ansvar

Idag kan alla politiskt intresserade i Sverige äntligen få den hett omtvistade frågan besvarad: Vem är egentligen gnälligast i riksdagen? Aftonbladet tar oss med på en resa av hisnande journalistisk integritet och riktar knivskarpa frågor till våra folkvalda i syfte att besvara denna för demokratin så fundamentala frågeställning. Se (Robinson)Jan-Emanuel Johansson och centerns poster-boy Fredrick Federley ställda mot väggen. Missa inte detta strålande exempel på hälsotillståndet i den politiska rapporteringen.

Med Maud för fattigvården

Centerpartiets förslag om behovsprövat barnbidrag som presenterades under gårdagen och fördömdes av så gott som alla övriga partier, av orsaker de flesta utom just Centern tycker är ganska uppenbara:

Förslaget står i uppenbar konflikt med Alliansens käpphäst att ”det ska löna sig att arbeta”, samtidigt som det är en kvinnofälla. Detta eftersom en prövning av barnbidraget skulle innebära att fler kvinnor blir fast i deltidsarbete då en ökning i arbetstid skulle kunna leda till att barnbidraget dras in, en ekonomisk förlust som inte täcks av ökningen i lön.

Förslaget är samtidigt ett grundskott mot hela tanken om den allmänna välfärden. Orsaken till att hålla sig med generella välfärdssystem är att solidariteten med systemet blir så mycket större. Ett behovsprövat välfärdssystem urholkar solidariteten med systemen, vilket leder till krav på skattesänkningar för de som inte har behov av de tjänster som erbjuds. Samtidigt som det tydligt delar upp människor i de privilegierade som inte behöver något stöd, och de utsatta som är i behov av stöd. Men det allvarligaste problemet med ett behovsprövat system är att det inte uttrycker någon ambition att förändra de orättvisor som ligger tillgrund för dessa behov, istället vill man genom en ytlig form av omfördelningspolitik släta över de värsta effekterna av dessa orättvisor.

Vad förslaget i sig bekräftar är dock hur tydligt Centerpartiet sedan Maud Olofsson tillträdde profilerat sig som Sveriges mest uttalade fiender till välfärd och arbetsrätt. Illustrerat förutom avstående av bland annat förslaget om ungdomsrea på arbetsmarknaden och stämpling av facklig verksamhet som maffiametoder.

En mer satiriskt lagt person skulle kanske säga att med tanke på Centerns rötter i bonderörelsen är förslaget kanske bara ett steg i partiets dolda agenda att återföra Sverige till ett enklare, mer jordnära och fattigvårdande samhälle. Ett Sverige någonstans mellan 1850-1900, då folk visste sin plats och innan arbetarhorden och pigorna började bli så högljudda.

Läsvärt om Irak och 5 år av ockupation

Gårdagen markerade fem år sedan invasionen av Irak. Ett par reflektioner kring detta bör därmed vara på sin plats. Här är ett axplock av de mer läsvärda som publicerats de senaste dagarna:

Dahr Jamail skriver på Znet:

With more than a million dead, more than four million displaced, and another four million in need of emergency aid, a third of Iraqis are displaced, in need of emergency aid -- or dead.

All this Cheney calls a "successful endeavour".

Robert Fisk i the Independent:

Not a single Western leader today has any first-hand experience of conflict. When the Anglo-American invasion of Iraq began, the most prominent European opponent of the war was Jacques Chirac, who fought in the Algerian conflict. But he has now gone. So has Colin Powell, a Vietnam veteran but himself duped by Rumsfeld and the CIA.

Yet one of the terrible ironies of our times is that the most bloodthirsty of American statesmen – Bush and Cheney, Rumsfeld and Wolfovitz – have either never heard a shot fired in anger or have ensured they did not have to fight for their country when they had the chance to do so. No wonder Hollywood titles like "Shock and Awe" appeal to the White House. Movies are their only experience of human conflict; the same goes for Blair and Brown.

Churchill had to account for the loss of Singapore before a packed House. Brown won't even account for Iraq until the war is over.

Patrick Cockburn i Counterpunch:

The Iraqi government tries to give the impression that normality is returning. Iraqi journalists are told not to mention the continuing violence. When a bomb exploded in Karada district near my hotel killing 70 people the police beat and drove away television cameraman trying to take pictures of the devastation. Civilian casualties have fallen from 65 Iraqis killed daily from November 2006 to August 2007 to 26 daily in February. But the fall in the death rate is partly because ethnic cleansing has already done its grim work and in much of Baghdad there are no mixed areas left.

Juan Cole skriver på juancole.com och för Salon.com

I posit that each year of the war has been characterized by a central lie by the Bush propaganda machine.

Year 1: "There is no guerrilla war."
Year 2: "Iraq is a model democracy."
Year 3: "Zarqawi is causing all the trouble."
Year 4: "There is no Civil War."
Year 5: "Everything is calm now."

Tre exempel på borgerlig politik och människosyn

Exempel 1: Svenska för invandrare (SFI)
Enligt ministrarna Björklund och Sabuni använder invandrare SFI-undervisningen som försörjningsform, år efter år går människor på kurserna utan att för den skull lära sig svenska eller bidra till samhället. Därför planerar nu regeringen att dels tidsbegränsa sfi-undevisningen, dels införa obligatoriska nationella prov för att få examineras med godkänt resultat. Språktester med andra ord, fast nu i insmuget bakvägen mot bakgrund av ett påstått utbildnings- snarare än integrationsproblem. Detta trots att det inte finns några undersökningar som stödjer regeringens påståenden.

Exempel 2: Försäkringskassan och föräldrapenningen
Rörande försäkringskassan och det påstådda fusket med föräldrapenningen var regeringen snabb att anamma siffran 22.5%. Alltså att mer än var femte förälder skulle ha fuskat med föräldrapenningen vid något tillfälle. Denna siffra tycktes styrka regeringens krav på ökad kontroll av att föräldrarna verkligen var hemma och vårdade sina barn, där skolor och dagis skulle stå för rapporteringen. När sedan försäkringskassans egna undersökningar visar att siffran regeringen hänvisade till är otillförlitlig och deras egna undersökningar visar på en betydligt lägre siffra står regeringen fast vid sin tidigare uppfattning. Fusket är utbrett och ska bekämpas. Punkt.

Exempel 3: Misstänkta skattebrottslingar i Lichtenstein
Efter en undersökning av nio länders skatteverk rörande misstänkta konton i Lichetnstein kom man fram till att hundratalet svenskar lurar staten på uppskattningsvis 46 miljarder i uteblivna skatteintäkter varje år. I både England och Tyskland har skattemyndighetens motsvarigheter köpt information om vilka av deras medborgare som innehar konton i Lichtenstein genom en privatperson som har haft tillgång till ett stulet kundregister. När information framkom om att även svenska skattemyndigheten fått ta del av dessa uppgifter uttryckte sig Fredrik Reinfeldt ogillande, Svenska myndigheter inte ska arbeta på det sättet. I övrigt har regeringen hållit sig tyst, trots att den för bara ett år sedan förde fram krav på en allmän amnesti för just skatteflyktingar.

Om man granskar dessa tre exempel kan man se att i både exempel 1 och 2 tycks regeringen ha missuppfattat regerande med opnionsbildning. Det viktiga är presentera lösningar på problem som man själva definierar utan tydligt empiriskt stöd, och när fakta som talar emot den föreslagna politiken framkommer håller man benhårt fast vid den ursprungliga linjen. Något märkligt kan man tycka om man betraktar regerandet som en form av upplyst förvaltande av statens angelägenheter. Men om man betraktar Alliansregeringen som fyra partier förenade av en gemensam ideologisk agenda blir agerandet mer förståeligt.

Människosynen som underbygger båda argumentationslinjerna framträder dock med all önskvärd tydlighet. Samhällsmedborgarna i allmänhet är egoistiska, lata och fifflande. Invandrare ser möjligheten att dagdriva runt med försörjningsstöd maskerat som undervisning utan att varken lära sig svenska eller uppnå någon form av integration i samhället. Småbarnsföräldrar å sin sida ser möjligheten att skeppa iväg sina ungar till dagis för att sedan unna sig en sovmorgon eller kanske okynnesshoppa en hel förmiddag på statens bekostnad.

Lösningen i båda fallen är hårdare krav, sämre ersättningsnivåer, striktare kontroll och en allmän misstro mot den enskilde såväl som hela samhällsgrupper. Så formas den borgerliga nidbilden av välfärdsstaten.

Ser man till exempel tre presenterar det en intressant nöt att knäcka för borgerligheten. Skatter är ju som bekant av ondo. Det är ju egentligen inte skatteflyktingarnas fel att de placerat sina pengar utomlands, utan de höga skattenivåerna har ju i princip tvingat dem att agera på detta sätt. På samma sätt som att inte betala TV-licensen är skatteflykt inget egentligt brott utan mer en form av politisk markering. Intressant här är att se den plötsliga borgerliga förståelsen för mänskligt agerande, i skarp kontrast med de första två exemplen. Hur sannolikt är det att ett förslag om allmän amnesti för bidragsfuskare skulle läggas fram av Alliansen?

Så när skattemyndigheten agerar enligt helt efter de borgerliga instruktionerna till alla andra myndigheter, det vill säga att jaga misstänkta fuskare med alla till buds stående medel, då drar regeringen öronen åt sig. Inte ska man väl gå så hårt fram? Och hur är det egentligen med lagligheten? Samtidigt vet man att en stor del av skattefusket härrör från organiserad brottslighet och eftersom lag och ordning är en hörnsten i alliansens politik kan man inte helt fördöma agerandet utan att det borgerliga hyckleriet skulle bli allt för uppenbart. Det vill säga insikten om att allt tal om att minska daltandet och fuskandet i samhället är inget annat än en omskrivning för borgerlig klasspolitik. Där de svaga ska jagas och misstänkliggöras medan de starka ska uppvaktas och förlåtas.

En gnutta skenhelighet måhända?

Intressant att notera är att Linköpings kommun valt att censurera en affisch inför en kommande punkfestival som arrangeras i slutet av mars. Affischen visar en satansfigur som bajsar över en upphängd Jesus på korset och ska illustrera festivalparollen "Punx against Christ".

Efter alla turer med profeten Muhammed som rondellhund, bombman, danska terrorhot och högstämda uttryckt om yttrandefrihetens överordnande ställning är det något anmärkningsvärt att en bild som kan uppfattas kränkande för kristna censureras utan att samma toner börjar höras i debatten.

Helvetet i Gaza

I helgen har vi åter sett hur Israel lagt i överväxeln i sin rasistiska folkmordspolitik. Inte ens de israeliska företrädarna själva bekymrar sig längre om att skönmåla sina intentioner.

Deputy Israeli Defence Minister Matan Vilnai said on Friday the Palestinians would bring on themselves what he called a “bigger holocaust” by stepping up rocket attacks on Israel from the Gaza Strip.

På palestinagruppernas blogg finns utförliga redogörelser över helvetet i Gaza och förstörelsen som där skett under helgen.

Hur kan den svenska regeringen bevittna dessa oerhörda brott och tiga? Var är liberalerna, de så kallade fredsvännerna och ivrarna av mänskliga rättigheter? Hur kan de se detta ske och inget säga?

---
Lars Ohly (v) - Ställ Israel inför rätta!

Israel fortsätter att döda palestinier. Blockaden mot Gaza svälter ut
människor samtidigt som direkta attacker dödar civila, varav många är barn.
Raketer skickas mot flyktingläger där människor inte kan gömma sig och inte
försvara sig.

Israels agerande är vidrigt och avskyvärt, säger vänsterpartiets ordförande
Lars Ohly i en kommentar. Nu måste omvärlden reagera mot ockupationsmaktens
uppenbara likgiltighet för palestinska liv.

Palestinska LO i Gaza har bombats, deras byggnader har totalförstörts. Bland
annat svenska biståndsmedel har byggt upp den palestinska
fackföreningsrörelsen.

- Detta borde vara tillräckligt för att den svenska biståndsministern skulle
reagera med avsky mot Israels agerande, men Gunilla Carlsson är tyst,
fortsätter Lars Ohly.

- Israels attacker är tydliga och grova brott mot den fjärde
Genève-konventionen. Så länge inte omvärlden reagerar med styrka kommer
brotten att fortsätta. Alla länder har möjlighet att ställa individer som
gjort sig skyldiga till grova brott mot Genève-konventionen inför rätta. Nu
är det hög tid att de ansvariga i Israel får svara för sina övergrepp. Jag
kräver därför att Sveriges regering agerar så att de ansvariga ställs inför
rätta, avslutar Lars Ohly.
---